Trast- och humlemat

”Trasten sträcker på nacken. Lägger huvudet på sned, stannar upp. Ser ut att lyssna. Och sen hackar den plötsligt och frenetiskt i gräset. Vips är masken i munnen. ”

Kanske är det så jag bäst varvar ned. Tid att stirra tomt ut i luften eller fascineras av allt liv. Följa en humla från blomma till blomma eller när den försöker komma in under taket där den har sitt bo.

Att stå upp för sig själv och sin familj kräver mod och tålamod för att möta oförståelse och annat. Det senaste halvåret har innehållit så många känslor. Glädje och sorg kan verkligen snurra om varandra. Tårar pärlas av framsteg på hemmafronten. Parallellt sorg och ilska över krig som härjar tillsammans med frustration över ytterligare beslut som hotar kommande generationers liv. 

Hemmavid väljer jag att fokusera och glädjas åt saker som går framåt. Även om framåt inte definieras som framsteg hos andra. Välja egna prioriteringar och värderingar- även om de inte stämmer överens med andras tyckande eller liv. Förändringar som sker på insidan och som känns på insidan.

I lördags gick vi upp till Falkberget. Ja, vi blev blöta. Men det är värt det varje gång. Igår började familjen dagen på gymmet. Efter några timmar med vila tog jag mig en tur på cykeln. Den vanliga korta rundan utökades med fler backar. I augusti kan jag fira att jag tränat styrketräning regelbundet, dvs i det här fallet varje vecka, i ett års tid. Det är minsann ett riktigt lyft, tacksam!

Midsommartid

En midsommarafton med fiske och kompishäng med middag på kvällen. Så fint. Tacksam och glad att se barnen och ungdomarna sida vid sida 💞

I morgon börjar första delen av min semester. Fokus kommer att vara återhämtning och fotboll samt efterlängtat besök av syrrorna. Läsa och träna, baka och må. Kanske göra i ordning några påsar med urväxta kläder att passa vidare. Laga några plagg och kanske sy om något till mig och elvaåringen. Loppis. Jord och plantor. Det som blir blir!

Igår sov jag en stor del av dagen. Jag behövde onekligen vila efter veckan. Idag trampade jag Krokträskrundan. Många fjärilar i luften. Det är vackert just nu.

I veckan har jag klämt in ett extra styrkepass. Jag får se vad kroppen tycker om det. Glad för att tålamodet vinner över viljan. Nästan ett år av regelbunden/veckovis styrketräning är framgång för mig. För även om min kropp inte är med mig på samma sätt som tidigare så älskar jag att träna/vara i rörelse. Det har jag alltid gjort. Från att jag promenerade bredvid tvillingvagnen som treåring, vidare på friidrottsbanorna och i skidspåren.

På sistone har jag tänkt mycket på det här med vad som definieras som psykisk ohälsa. Hur viktigt det är att prata om eftersom den kommer i så många former, inte bara i en typisk diagnos på ett papper. Men också vikten av hur vi pratar om det - så att vi inte tystar munnar.

Ikväll har jag planterat om mina Eucalyptusplantor och satt Linnetagetes i andra krukor med ”Konsten att fejka arabiska” i öronen. Bra lyssning för fler perspektiv på liv.

Höres, som vi sa när jag växte upp.

Rönn i blom och första junibad

Två varma veckor har passerat. Vi trixar för att få ihop våra dagar och veckor. Men de här veckorna har innehållit mycket fint, såsom kompishäng, Pokémon och fotboll (och glass) 

Förra veckan lyssnade jag på Nadja Yllners ”Hon kallades hemmasittare: om skolan, tårarna och kampen i hallen". Boken kändes som en stor kram samtidigt som den var fylld av fakta. Om ett barn med hög skolfrånvaro men också om vägar tillbaka till skolan. 

I veckan har jag avslutat "Färskt vatten till blommorna". Jag har hållit på länge med boken. Men jag måste ändå säga att jag gillar berättelsens svängningar och språk. 

Igår blev det årets första dopp i Lillstrand. Burr en kort stund och sen så skönt! 

Vid älvens kant

 Just nu är älven hög, fylld till brädden av vatten. Samtidigt har sommaren kommit i ett litet nafs. Allt grönskar inte men mer och mer för varje dag. 

Den här veckan har jag haft tre kvällar med planerade aktiviteter. Lördagen har därför enbart innehållit återhämtning. En långsam frukost, övre broarna på cykel och plantpyssel. Vila och ljudbok. I morgon fotboll med elvaåringen. 

Söndagstur till Hundberget

Jag tänker på hur många som bär på saker som vi inte ser och hur viktigt det är att komma ihåg det i mötet med andra. Men så är det också de som ser och försöker förstå som kommer närmare. 

Dörrar öppnas och stängs. Vintern har varit jobbig och jag är glad för att ljuset återvänder. Den här veckan har varit fin. Så tacksam. 

Idag övertalade jag elvaåringen att följa med till Hundberget. Ett babblande och bubblande drag upp och ned. Den största utmaningen för mig just nu är att ta mig ner. Vi gick till bäcken vid reservatskanten, tittade på vårfloden och lyssnade på fåglarna. 

Jord och hjärna

Jag känner mig på något sätt mer jordad just nu. Det finns förstås flera saker som inte är bra med utmaningar som ibland är svåra att hantera. Men jag känner ett annat lugn och det gör i sin tur att jag står stadigare. Jag vilar bättre i att jag är som jag är. Gillar inte människor mig för mina fel och brister, eller det som är mina positiva sidor - så kan det vara.

Förra helgen fick jag förstås förkylningen som drabbat familjen, vilket har gjort att cykeln har fått stå. Men det har blivit några lugnare promenader för att hålla igång kroppen. Det som är jobbigt med förkylningar är att de ofta ger ett kroppsligt bakslag. Men jag övar på att tänka att det inte behöver bli så varje gång jag blir förkyld. 

Idag när jag snöt mig så var snoret fullt av jord. Det säger lite vad jag har för mig just nu när jag inte läser/vilar i soffan, rör mig eller är med familjen. Jag har tajmat sådderna det här året. Frön har kallsåtts i omgångar. Jag har även sått inomhus pö om pö vilket har lett till färre omplanteringar som krockat. Det känns som att jag har energioptimerat min odling, äntligen.

 Slutligen har jag börjat på Lena Skogholms bok ”Livskoden enligt hjärnan”. Den handlar om det som hon kallar ”hjärnergonomi” och att bygga en muskelstark hjärna. Önskar att jag hade tagit del av den tidigare. Lyssna/läs!  

Några bilder på snön som föll den 29 april och så en glimt från dagens första vattning av sådderna. Idag har det varit en solig dag. 

Trampa i vindbyar

Det kan vara rätt ensamt att trampa själv i motvind. Men när det gör mig starkare fortsätter jag. 

Igår fick det bli ett kortare pass på cykeln igen. Tackar motorn för extra kraft när det behövs och däcken för stabilitet i blåsten. Söndagar innebär sen länge styrketräning - så även idag. Jag är glad för att jag har haft sällskap av barnen vid två av veckans promenadtillfällen. 

Min mamma hade precis fyllt 44 år när hon dog efter en operation. Jag är nu 45 år och har alltså levt längre än vad hon gjorde. Det händer att jag tappar bort mig själv bland alla påhittade måsten. Men någonstans i grunden finns ringklockan som påminner om att stanna upp vid det viktiga i livet. En bättre period i kroppen innebär mer rörelse och ett piggare huvud. Det ger i sin tur bättre energi att umgås med familj och vänner. 

Idag är det Sveriges Overshoot Day. Resten av året kommer vi att leva på lånade tillgångar från framtida generationer.  Jag tror på många små steg för förändring och att var och en måste hitta sitt sätt att bidra till omställningen. Under de senaste fem åren har jag stegvis valt att fokusera på den mat som jag äter och en övergång till andrahands-konsumtion av kläder. Mer om det en annan dag. 

Kul att se att ni är ett gäng som hittar hit. Det värmer. 

'

Cykla i ett vårregn

I lördags blev det premiärtur på cykeln. Inget vårregn tar bort glädjen i det. Kul att höra och se så många andra ute under helgen. 

I samband med dagens promenad fick det bli en stunds fotografering och sen lite lek med bilderna. Det är också en form av avkoppling för mig. 

Som en rad av Annika Norlin

Jag vet inte om det är lukten av vår, eller vad? Men nu snurrar Annika Norlins rader igen. Det känns även som att Maxidas nyaste kommer varvas. Om jag tänker efter så är nog mina spellistor just nu ganska mycket som vädret i april. 

I slutet av månaden ska jag åka på trädgårdsmässa med en vän. Hon som fick mig att börja odla. Massor av längt. Glad för att jag lär mig spara energi så att jag också vågar säga ja till saker som jag vill. En annan sak som jag ser fram emot är att plocka fram elcykeln. I fjol blev det ett mellanår. Men som den har burit mig. Kanske blir det premiär i helgen. 

Hur som helst kommer jag nog aldrig sluta stå med rumpan i vädret intill eller i en vattenpöl. Även om jag numera är halvvägs till 90 :)  

 

I spår och sådd

Första lördagen i april börjar med mulet väder innan molnen delar sig och solen återvänder. Jag sträckläser Charlotte Kallas ”Skam den som ger sig. Berättat för Johan Esk". Vi har mycket snö för april. Fyllda hängrännor gör att det skvalar i stupröret när det tinar. Samtidigt är tårarna hela tiden på lut när jag läser. Det både gnager och glädjer när jag läser berättelsen. Har ni inte läst den, så läs eller lyssna.

När jag pausar tänker på hur kärleken till skidåkningen gjorde att jag hamnade i Norrbotten, i byn vid älven, Älvsbyn. Det är länge sen nu. Jag blev aldrig den längdåkare som jag drömde om men byn har gett mig mycket annat.

Söndagen tar vid och jag fortsätter med Kallas bok. Det har snöat igen och jag äter en långsam frukost. Sätter mer frön i jord, såsom grönkål, lila kål och spetskål. Sallat, rädisor och rosenskära. Värmer mat till barn och gör min söndagsstyrka.

Sånt som bär framåt

Jag som alltid varit en älskare av vintern har lärt mig att vi inte längre kommer överens. Kroppen gillar inte kyla. Varken lager på lager, rörelse, träningsvärk eller annat hjälper mot den påfrestning som kylan ger.  Men nu är vårvintern här och kallgraderna minskar. Jag hoppar inte på alla bollar men greppar varje sak som ger energi. Det spritter av blå himmel och sol. Jag förstår hur mycket jag saknat ljuset under vintern. 

Under våren brukar jag fotografera vattnets formationer. Nu har vi massor av snö. Pilträdens skuggor leker i snön. 

I en värld som präglas av krig och klimatförändringar i världen samt extra utmaningar i vardagen så måste vi kunna tillåta oss att känna hopp.  

Idag åt jag och barnen en sen lunch ute i solen. När barnen avvek läste jag och drack kaffe. Sen fanns det energi till fler kalla sådder. Odling ger också hopp och tacksamhet. 

Så vaknar en bokmal

Det blev en lång frånvaro här. Men jag saknar skrivandet och börjar smått med ord som bläddras, scrollas och lyssnas. Jag läser igen. Inte riktigt som i den yngre tonårstiden då böcker och träning var livet - men nästan.

2024 har inte börjat på bästa sätt men saker som inte fungerar kan onekligen ge plats för annat. En bra grej är att jag orkar läsa och lyssna på böcker. Jag tar mig igenom berättelserna och böcker avslutas. Så i det avseendet inleds året på topp, i varierad terräng dessutom.

Jag kan uppskatta att läsa texter där innebörden inte är glasklar. Där föreställningen om världen inte är utstakad eller tvärsäker. Några rader på vers eller ett utmanande rim. Samtidigt gillar jag böcker med statistik och fakta. Sånt som kan öka förståelse och ge förklaringsmodeller. Vittnesmål från sånt som städats undan. Ord för att lära mer om andra och på så sätt sig själv.

Andra gånger tycker jag att det finns något rofyllt i att läsa enkla berättelser för avkoppling och tidsfördriv. En flykt från verkligheten om du gillar att använda dig av sådana uttryck. Exempelvis en snabb berättelse om kärlek som slutar lyckligt men som gärna innehåller en knorr.

Läsning kan också vara som att hålla en vän i handen. Ett minne från uppväxttiden som delas. En text som förmedlar samma känsla som en själv går runt med, vare sig det är glädje, ilska eller sorg. En förbannad kämpande mamma eller en döende äldre människa.

Samhörighet. Ett gemensamt fuck-you-finger åt mäns sätt att hålla varandra om ryggen. Eller en påminnelse om den där gången du fick en armbåge i sidan för att du inte uppfattat att du som tjej tog plats/eller röst i en mans oskrivna territorium.

Jag har uppdaterat listan på bloggen med böcker som avslutats under 2024. Många av böckerna har kvinnliga författare och det är med avsikt. Därmed inte sagt att männens berättelser inte är viktiga.