Vid älvens kant

 Just nu är älven hög, fylld till brädden av vatten. Samtidigt har sommaren kommit i ett litet nafs. Allt grönskar inte men mer och mer för varje dag. 

Den här veckan har jag haft tre kvällar med planerade aktiviteter. Lördagen har därför enbart innehållit återhämtning. En långsam frukost, övre broarna på cykel och plantpyssel. Vila och ljudbok. I morgon fotboll med elvaåringen. 

Söndagstur till Hundberget

Jag tänker på hur många som bär på saker som vi inte ser och hur viktigt det är att komma ihåg det i mötet med andra. Men så är det också de som ser och försöker förstå som kommer närmare. 

Dörrar öppnas och stängs. Vintern har varit jobbig och jag är glad för att ljuset återvänder. Den här veckan har varit fin. Så tacksam. 

Idag övertalade jag elvaåringen att följa med till Hundberget. Ett babblande och bubblande drag upp och ned. Den största utmaningen för mig just nu är att ta mig ner. Vi gick till bäcken vid reservatskanten, tittade på vårfloden och lyssnade på fåglarna. 

Jord och hjärna

Jag känner mig på något sätt mer jordad just nu. Det finns förstås flera saker som inte är bra med utmaningar som ibland är svåra att hantera. Men jag känner ett annat lugn och det gör i sin tur att jag står stadigare. Jag vilar bättre i att jag är som jag är. Gillar inte människor mig för mina fel och brister, eller det som är mina positiva sidor - så kan det vara.

Förra helgen fick jag förstås förkylningen som drabbat familjen, vilket har gjort att cykeln har fått stå. Men det har blivit några lugnare promenader för att hålla igång kroppen. Det som är jobbigt med förkylningar är att de ofta ger ett kroppsligt bakslag. Men jag övar på att tänka att det inte behöver bli så varje gång jag blir förkyld. 

Idag när jag snöt mig så var snoret fullt av jord. Det säger lite vad jag har för mig just nu när jag inte läser/vilar i soffan, rör mig eller är med familjen. Jag har tajmat sådderna det här året. Frön har kallsåtts i omgångar. Jag har även sått inomhus pö om pö vilket har lett till färre omplanteringar som krockat. Det känns som att jag har energioptimerat min odling, äntligen.

 Slutligen har jag börjat på Lena Skogholms bok ”Livskoden enligt hjärnan”. Den handlar om det som hon kallar ”hjärnergonomi” och att bygga en muskelstark hjärna. Önskar att jag hade tagit del av den tidigare. Lyssna/läs!  

Några bilder på snön som föll den 29 april och så en glimt från dagens första vattning av sådderna. Idag har det varit en solig dag. 

Trampa i vindbyar

Det kan vara rätt ensamt att trampa själv i motvind. Men när det gör mig starkare fortsätter jag. 

Igår fick det bli ett kortare pass på cykeln igen. Tackar motorn för extra kraft när det behövs och däcken för stabilitet i blåsten. Söndagar innebär sen länge styrketräning - så även idag. Jag är glad för att jag har haft sällskap av barnen vid två av veckans promenadtillfällen. 

Min mamma hade precis fyllt 44 år när hon dog efter en operation. Jag är nu 45 år och har alltså levt längre än vad hon gjorde. Det händer att jag tappar bort mig själv bland alla påhittade måsten. Men någonstans i grunden finns ringklockan som påminner om att stanna upp vid det viktiga i livet. En bättre period i kroppen innebär mer rörelse och ett piggare huvud. Det ger i sin tur bättre energi att umgås med familj och vänner. 

Idag är det Sveriges Overshoot Day. Resten av året kommer vi att leva på lånade tillgångar från framtida generationer.  Jag tror på många små steg för förändring och att var och en måste hitta sitt sätt att bidra till omställningen. Under de senaste fem åren har jag stegvis valt att fokusera på den mat som jag äter och en övergång till andrahands-konsumtion av kläder. Mer om det en annan dag. 

Kul att se att ni är ett gäng som hittar hit. Det värmer. 

'

Cykla i ett vårregn

I lördags blev det premiärtur på cykeln. Inget vårregn tar bort glädjen i det. Kul att höra och se så många andra ute under helgen. 

I samband med dagens promenad fick det bli en stunds fotografering och sen lite lek med bilderna. Det är också en form av avkoppling för mig. 

Som en rad av Annika Norlin

Jag vet inte om det är lukten av vår, eller vad? Men nu snurrar Annika Norlins rader igen. Det känns även som att Maxidas nyaste kommer varvas. Om jag tänker efter så är nog mina spellistor just nu ganska mycket som vädret i april. 

I slutet av månaden ska jag åka på trädgårdsmässa med en vän. Hon som fick mig att börja odla. Massor av längt. Glad för att jag lär mig spara energi så att jag också vågar säga ja till saker som jag vill. En annan sak som jag ser fram emot är att plocka fram elcykeln. I fjol blev det ett mellanår. Men som den har burit mig. Kanske blir det premiär i helgen. 

Hur som helst kommer jag nog aldrig sluta stå med rumpan i vädret intill eller i en vattenpöl. Även om jag numera är halvvägs till 90 :)  

 

I spår och sådd

Första lördagen i april börjar med mulet väder innan molnen delar sig och solen återvänder. Jag sträckläser Charlotte Kallas ”Skam den som ger sig. Berättat för Johan Esk". Vi har mycket snö för april. Fyllda hängrännor gör att det skvalar i stupröret när det tinar. Samtidigt är tårarna hela tiden på lut när jag läser. Det både gnager och glädjer när jag läser berättelsen. Har ni inte läst den, så läs eller lyssna.

När jag pausar tänker på hur kärleken till skidåkningen gjorde att jag hamnade i Norrbotten, i byn vid älven, Älvsbyn. Det är länge sen nu. Jag blev aldrig den längdåkare som jag drömde om men byn har gett mig mycket annat.

Söndagen tar vid och jag fortsätter med Kallas bok. Det har snöat igen och jag äter en långsam frukost. Sätter mer frön i jord, såsom grönkål, lila kål och spetskål. Sallat, rädisor och rosenskära. Värmer mat till barn och gör min söndagsstyrka.