I eftermiddag lämnade jag sonen och sambon hemma. Tog bilen till Kanis för en promenad upp till toppen. Pustade en stund men väl uppe är det värt varje steg.
Utsikten är vid och härlig. Moln och blå himmel samsas om vartannat. Sjöarna, skogen och bergen vilar sida vid sida. Jag förundras över ljud och bristen på ljud. Swish, säger vajrarna vid liftens slut. När det blåser tar det i ordentligt. Träden vrider och vänder. Jag känner att jag har klätt mig aningen lite nu när den friska höstluften äntligen är här. På håll hör jag svanar från träsket, hamrande någonstans. Men även brummandet från avlägsna bilar. Samtidigt är det en tystnad och ensamhet som stillar.
Ett tips är att ta stigen till baksidan av Kanis. Även där kan du blicka ut över fina marker. För några år sen tog kompisen och förre arbetskamraten med skidgruppen till denna plats. Jag minns min åh-upplevelse då och idag var det lika fantastiskt. Därifrån ser man bland annat Udden och Storkanis. Idag kunde jag också långt, långt borta bevittna nutidens nybyggarland i form av vindsnurror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar