En känd profil i media brukar ropa Äntligen. Ja, han brukade göra det en gång om året. Fast hur det varit sista åren vet jag inte. Kanske har han gjort det i det tysta? Han har i alla fall gått och gått och äntligen kommit fram till Haparanda. Hur som helst så välkomnar jag mig själv eftersom jag slutligen bestämt mig för att börja blogga.
Ett andra äntligen beror på att jag idag har börjat min semester. Det känns härligt. Just nu är vi på plats i Skog, i Västerbottens inland. Här trivs jag gott. För hur kan man annat än trivas med svetten i pannan. Hink i hand och stövlar på fötter. Pulsandes genom myrar med doft av ris och bär. En sur pöl här och där. Rycka till av plötslig brak. En tjäder i toppen på flykt undan oss. Se en räv smyga omkring nosandes. För att sedan höra ett hopp i skogen när den försvinner bort. Sätta ner fötterna i blött gräs där älgen format en stig. Promenera genom porlande bäckar, där varma tår känner svalka. Känna pulsen öka i vetskapen om att det kan lura en björn bakom hörnet. Och uppleva lycka över att hitta en smula av skogens guld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar