Knak och brak.
En februaridag, någonstans bland träden.
Lätt, fjunig snö.
En oskyldig himmel.
Bortkopplad.
Friska andetag.
Carbon som möter kalla kristaller.
Ekorren passerar. Ständigt tre hopp ifrån.
Har ni tänkt på hur nära de är att falla samtidigt som de fortsätter framåt?
OCH!
Ryggen vilandes mot en vägg.
En eld som matas mellan varven.
Stor sol som värmer bleka kinder.
Ljudet från liftarnas vajer och radions slagdängor.
Kanske kan jag ana takdropp någonstans bortifrån servicehuset.
Då och då dyker familjen fram.
Hungriga efter åk i backen.
Möjligen även jag.
Små och stora vänner, dock lika stor kärlek till alla.
Junior och mini lyser.
Med munnar som berättar om allt som faktiskt kan hända.
Där i Kanisbacken bland gupp och spår.
Om gränser som testats och om sånt som får vänta.
Tills att modet vuxit en smula.
 |
| I look forward to dancing (skiing) in the sun, but until then |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar