Trast- och humlemat

”Trasten sträcker på nacken. Lägger huvudet på sned, stannar upp. Ser ut att lyssna. Och sen hackar den plötsligt och frenetiskt i gräset. Vips är masken i munnen. ”

Kanske är det så jag bäst varvar ned. Tid att stirra tomt ut i luften eller fascineras av allt liv. Följa en humla från blomma till blomma eller när den försöker komma in under taket där den har sitt bo.

Att stå upp för sig själv och sin familj kräver mod och tålamod för att möta oförståelse och annat. Det senaste halvåret har innehållit så många känslor. Glädje och sorg kan verkligen snurra om varandra. Tårar pärlas av framsteg på hemmafronten. Parallellt sorg och ilska över krig som härjar tillsammans med frustration över ytterligare beslut som hotar kommande generationers liv. 

Hemmavid väljer jag att fokusera och glädjas åt saker som går framåt. Även om framåt inte definieras som framsteg hos andra. Välja egna prioriteringar och värderingar- även om de inte stämmer överens med andras tyckande eller liv. Förändringar som sker på insidan och som känns på insidan.

I lördags gick vi upp till Falkberget. Ja, vi blev blöta. Men det är värt det varje gång. Igår började familjen dagen på gymmet. Efter några timmar med vila tog jag mig en tur på cykeln. Den vanliga korta rundan utökades med fler backar. I augusti kan jag fira att jag tränat styrketräning regelbundet, dvs i det här fallet varje vecka, i ett års tid. Det är minsann ett riktigt lyft, tacksam!

Midsommartid

En midsommarafton med fiske och kompishäng med middag på kvällen. Så fint. Tacksam och glad att se barnen och ungdomarna sida vid sida 💞

I morgon börjar första delen av min semester. Fokus kommer att vara återhämtning och fotboll samt efterlängtat besök av syrrorna. Läsa och träna, baka och må. Kanske göra i ordning några påsar med urväxta kläder att passa vidare. Laga några plagg och kanske sy om något till mig och elvaåringen. Loppis. Jord och plantor. Det som blir blir!

Igår sov jag en stor del av dagen. Jag behövde onekligen vila efter veckan. Idag trampade jag Krokträskrundan. Många fjärilar i luften. Det är vackert just nu.

I veckan har jag klämt in ett extra styrkepass. Jag får se vad kroppen tycker om det. Glad för att tålamodet vinner över viljan. Nästan ett år av regelbunden/veckovis styrketräning är framgång för mig. För även om min kropp inte är med mig på samma sätt som tidigare så älskar jag att träna/vara i rörelse. Det har jag alltid gjort. Från att jag promenerade bredvid tvillingvagnen som treåring, vidare på friidrottsbanorna och i skidspåren.

På sistone har jag tänkt mycket på det här med vad som definieras som psykisk ohälsa. Hur viktigt det är att prata om eftersom den kommer i så många former, inte bara i en typisk diagnos på ett papper. Men också vikten av hur vi pratar om det - så att vi inte tystar munnar.

Ikväll har jag planterat om mina Eucalyptusplantor och satt Linnetagetes i andra krukor med ”Konsten att fejka arabiska” i öronen. Bra lyssning för fler perspektiv på liv.

Höres, som vi sa när jag växte upp.

Rönn i blom och första junibad

Två varma veckor har passerat. Vi trixar för att få ihop våra dagar och veckor. Men de här veckorna har innehållit mycket fint, såsom kompishäng, Pokémon och fotboll (och glass) 

Förra veckan lyssnade jag på Nadja Yllners ”Hon kallades hemmasittare: om skolan, tårarna och kampen i hallen". Boken kändes som en stor kram samtidigt som den var fylld av fakta. Om ett barn med hög skolfrånvaro men också om vägar tillbaka till skolan. 

I veckan har jag avslutat "Färskt vatten till blommorna". Jag har hållit på länge med boken. Men jag måste ändå säga att jag gillar berättelsens svängningar och språk. 

Igår blev det årets första dopp i Lillstrand. Burr en kort stund och sen så skönt! 

Vid älvens kant

 Just nu är älven hög, fylld till brädden av vatten. Samtidigt har sommaren kommit i ett litet nafs. Allt grönskar inte men mer och mer för varje dag. 

Den här veckan har jag haft tre kvällar med planerade aktiviteter. Lördagen har därför enbart innehållit återhämtning. En långsam frukost, övre broarna på cykel och plantpyssel. Vila och ljudbok. I morgon fotboll med elvaåringen. 

Söndagstur till Hundberget

Jag tänker på hur många som bär på saker som vi inte ser och hur viktigt det är att komma ihåg det i mötet med andra. Men så är det också de som ser och försöker förstå som kommer närmare. 

Dörrar öppnas och stängs. Vintern har varit jobbig och jag är glad för att ljuset återvänder. Den här veckan har varit fin. Så tacksam. 

Idag övertalade jag elvaåringen att följa med till Hundberget. Ett babblande och bubblande drag upp och ned. Den största utmaningen för mig just nu är att ta mig ner. Vi gick till bäcken vid reservatskanten, tittade på vårfloden och lyssnade på fåglarna. 

Jord och hjärna

Jag känner mig på något sätt mer jordad just nu. Det finns förstås flera saker som inte är bra med utmaningar som ibland är svåra att hantera. Men jag känner ett annat lugn och det gör i sin tur att jag står stadigare. Jag vilar bättre i att jag är som jag är. Gillar inte människor mig för mina fel och brister, eller det som är mina positiva sidor - så kan det vara.

Förra helgen fick jag förstås förkylningen som drabbat familjen, vilket har gjort att cykeln har fått stå. Men det har blivit några lugnare promenader för att hålla igång kroppen. Det som är jobbigt med förkylningar är att de ofta ger ett kroppsligt bakslag. Men jag övar på att tänka att det inte behöver bli så varje gång jag blir förkyld. 

Idag när jag snöt mig så var snoret fullt av jord. Det säger lite vad jag har för mig just nu när jag inte läser/vilar i soffan, rör mig eller är med familjen. Jag har tajmat sådderna det här året. Frön har kallsåtts i omgångar. Jag har även sått inomhus pö om pö vilket har lett till färre omplanteringar som krockat. Det känns som att jag har energioptimerat min odling, äntligen.

 Slutligen har jag börjat på Lena Skogholms bok ”Livskoden enligt hjärnan”. Den handlar om det som hon kallar ”hjärnergonomi” och att bygga en muskelstark hjärna. Önskar att jag hade tagit del av den tidigare. Lyssna/läs!  

Några bilder på snön som föll den 29 april och så en glimt från dagens första vattning av sådderna. Idag har det varit en solig dag. 

Trampa i vindbyar

Det kan vara rätt ensamt att trampa själv i motvind. Men när det gör mig starkare fortsätter jag. 

Igår fick det bli ett kortare pass på cykeln igen. Tackar motorn för extra kraft när det behövs och däcken för stabilitet i blåsten. Söndagar innebär sen länge styrketräning - så även idag. Jag är glad för att jag har haft sällskap av barnen vid två av veckans promenadtillfällen. 

Min mamma hade precis fyllt 44 år när hon dog efter en operation. Jag är nu 45 år och har alltså levt längre än vad hon gjorde. Det händer att jag tappar bort mig själv bland alla påhittade måsten. Men någonstans i grunden finns ringklockan som påminner om att stanna upp vid det viktiga i livet. En bättre period i kroppen innebär mer rörelse och ett piggare huvud. Det ger i sin tur bättre energi att umgås med familj och vänner. 

Idag är det Sveriges Overshoot Day. Resten av året kommer vi att leva på lånade tillgångar från framtida generationer.  Jag tror på många små steg för förändring och att var och en måste hitta sitt sätt att bidra till omställningen. Under de senaste fem åren har jag stegvis valt att fokusera på den mat som jag äter och en övergång till andrahands-konsumtion av kläder. Mer om det en annan dag. 

Kul att se att ni är ett gäng som hittar hit. Det värmer. 

'