Kanske är det så jag bäst varvar ned. Tid att stirra tomt ut i luften eller fascineras av allt liv. Följa en humla från blomma till blomma eller när den försöker komma in under taket där den har sitt bo.
Att stå upp för sig själv och sin familj kräver mod och tålamod för att möta oförståelse och annat. Det senaste halvåret har innehållit så många känslor. Glädje och sorg kan verkligen snurra om varandra. Tårar pärlas av framsteg på hemmafronten. Parallellt sorg och ilska över krig som härjar tillsammans med frustration över ytterligare beslut som hotar kommande generationers liv.
Hemmavid väljer jag att fokusera och glädjas åt saker som går framåt. Även om framåt inte definieras som framsteg hos andra. Välja egna prioriteringar och värderingar- även om de inte stämmer överens med andras tyckande eller liv. Förändringar som sker på insidan och som känns på insidan.
I lördags gick vi upp till Falkberget. Ja, vi blev blöta. Men det är värt det varje gång. Igår började familjen dagen på gymmet. Efter några timmar med vila tog jag mig en tur på cykeln. Den vanliga korta rundan utökades med fler backar. I augusti kan jag fira att jag tränat styrketräning regelbundet, dvs i det här fallet varje vecka, i ett års tid. Det är minsann ett riktigt lyft, tacksam!
