Jag känner vinden som biter. En kyligare luft som färgar mina kinder. Det händer något med färgerna - allt blir kalare och mer blått. Samtidigt som solen värmer.
Jag fotograferar där solen härjar - och snön gömmer sig i skuggan. När jag går efter vägarna knastrar det under fötterna och jag är evigt tacksam för dubbarna. Vagnen skrapar och mini undrar vad jag gör?
Jag njuter av stunden. Tänker på vintern med glädje - det här är bara början. För visst kommer väl vintern? För sommaren var en dag i maj, eller möjligen en vecka i skarven mellan juli och augusti. Sen väntade jag på hösten med den höga luften, dimma och gyllene morgnar. Nja, vintern kom nog före.
En stund gör sig småfåglarna till känna. De flyger mellan träden och över bäcken.
Jag tänker på det där ordspråket:
"Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår"
Vi går vidare. För det är visst inte så kul när jag hänger vid bäcken några meter ifrån och det kan jag ju förstå. Efter ett tag sjunger det i vagnen. Hjärtat klappar till lite extra. På den visan fortsätter vi hemåt.
