Jag tappar orden.
Jag skriver för sällan.
Men att läsa andras ord, tankar och funderingar hjälper.
Och jag har börjat hitta tillbaka till musiken igen.
NEJ, jag tar nog aldrig en ton rätt!
Men ni vet allt annat som gör musik till en viktig del av livet.
Mia Skäringers texter berör.
Hon har en förmåga att trolla med orden.
Ett allvar som griper tag i en.
"Dotter av vår tid" skriver hon.
Så läser jag om Stina Wollter.
En av de kvinnor som gjort Instagram till en fin plats för mig.
Men som nu fått sin egen insta stängd.
Och så flyger de där orden ur munnen igen, ungefär som en stor jäkla svordom.
 |
| "And more passion for trees" |
 |
| "Tears and laughter" |
 |
| "Love stretches your heart and makes you big inside" |
 |
| "November" |
 |
| "Sundance" |
Någon gång på högstadiet (typ för en evighet sen)fastnade jag för dikten nedan.
Tankar från en man full av kontraster.
En man som lyfts fram som feminist och med moderna tankegångar.
150 år senare känns det som att vi står still och trampar på samma ställe.
Eller så gräver vi våra egna gropar?
Vad vet jag?
Dikten nedan fungerar dock allra mest som tröst för mig.
Ni vet dagar när allt blir fel.
"Om bland tusen stjärnor
någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening,
tro hennes ögas glans.
Du går icke ensam.
Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda,
skåda för hennes skull.
Lycklig är du och säll.
Himlen dig har i kväll "
(Carl Jonas Love Almqvist)
