Det finns datum som känns extra i maggropen. Dagar som är extra kalla, grå och som ibland känns hopplösa.
Jag minns att jag sitter nere i läsesalarna på universitet i Luleå. Jag hör att folk börjar prata något om flygplan och USA. Jag kommer ihåg bussresan hem till byn. Hur jag försöker höra radions rapportering och ta in vad som har hänt.
Två år senare, när Anna Lindh somnar in, är jag i Umeå och läser D-kursen i statsvetenskap. Jag kommer ihåg hur lektionerna präglades av tankar och frågetecken.
Det är de här dagarna jag får komma ihåg att vända hopplösheten. Att jag och du, du och ni- att vi tillsammans får lov att omvandla oron, sorgen och det där svarta till något varmt i stället. Vi får inte ge upp utan att fortsätta tro gott om oss. Sträcka ut en hand eller kanske till och med två.
Visst tar ni hand om varandra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar